Som tidigare har jag hållit igång med rörlighetsträning och stretching. Värmeanpassningen har nu kommit till ett stadium då man utan problem vistas ute i soldiset med dessa övningar. På eftermiddagen var jag, Karro, Annika och Emil iväg på en liten tur till en dalgång med en vacker å. Som en relativt ickerädd person vad gäller djur av olika slag var det intressant att notera tjejernas skräck inför en orm i snokstorlek som vi stötte på. Inga ormar fanns dock i det djupare lugnvatten i ån som fungerade som en mycket svalkande badplats. Efteråt kändes tillvaron för första gången sedan jag flyttade från luftkonditioneringen i Okazaki riktigt svalt behaglig.

Pingisturneringen som ni kanske läst om på rum nios blogg har rullat igång. Efter en stenhård tresetare lyckades jag förpassa Vagnis ut ur turneringen. 11-8, 11-13 och 11-9 blev setsiffrorna i matchen som spelades inför en hetlevrad och entusiastisk publik. I åttondelen väntar Emma.

Det finns mycket fritid på ett sånt här ställe när man inte är kapabel att träna. Se nedanstående alster som ett bevis på detta. Orientering är kanske inte känd som någon extrem materialsport, men som ni förstår har utrustningen ändå en stor betydelse. Jag kommer därför att gå igenom mina specialdetaljer i den utrustning jag använder under tävling och träning. Detaljer som har varit mycket viktiga i min strävan att nå världstoppen. Se och lär!

Utrustning som jag använder under (och i vissa fall före) ett lopp. Det blir en hel del!

Den gamla godingen Silva typ 21.

Kompassen är av äldre modell, nämligen en Silva typ 21. Denna godbit med vridbart hus (en funktion som jag inte använder) togs ur produktion för tiotalet år sedan. Inför VM 2001 rotades det djupt i det dammiga lagret hos Silva i Sundbyberg, och jag kunde fördubbla mitt innehav till nuvarande fyra kompasser. Eftersom jag under drygt 10 år och tusentals träningspass inte slagit sönder en enda av dem anser jag modellen vara okrossbar. Kanske har även Silva insett detta då den är tagen ur produktion. Tumkompass har för övrigt alltid varit mitt signum. Möjligen kan jag ha använt en traditionell linjalkompass någon gång i tidernas begynnelse.

Kartpekaren - ett innovativt precisions- instrument man känner sig naken utan.

Kompassen skulle dock inte vara komplett utan kartpekaren. En snilleblixt som jag fick vintern 2000, tror jag. Jag kände att jag fortfarande sökte efter den perfekta kartkontakten, men kunde inte sätta fingret (!) på vad som saknades. Plötsligt slog det mig att tummen var för trubbig för att exakt markera nuvarande position på kartan. Första passet med kartpekarprototypen var en omvälvande aha-upplevelse! Allt liksom föll på plats. Från början använde jag en sån där plastförsedd ståltråd som man virar runt plastpåsar, men jag gick snart över till ett sönderklippt plastkort med rödmålad spets och gummiband för tummen. På världscupen i Dresden hösten 2004 gjorde jag en praktvurpa och bröt av den yttersta spetsen på pekaren på ett kvallopp. Jag kände mig naken och osäker resten av loppet. Så visst är den betydelsefull, min kartpekare. Skogssport ägnade den en notis 2001. Det var häftigt att ute på tävlingar se den ena hemgjorda pekaren efter den andra pryda kompasser efter det.

Ett hembygge att stoppa "deffen" i.

Min kontrollbeskrivningshållare har alltid varit ett hembygge. Den nuvarande modellen är ihoptejpad av ett sportdryckhinklock, några gummiband och en gammal klassisk startkortsficka. Den har ett par år på nacken och är väl inte ett under av skönhet. Men den fungerar och är dessutom luftig. I dagens orientering där kontrollplockningspornografi inte är ovanligt är det skönt att kunna få ner 21 cm kontrollbeskrivning utan problem. Jag viker oftast bort raderna för start och mål. Är kontrollbeskrivningen kortare kan jag vika tillbaka överbliven plast längs med armen för bästa komfort.

Pannband är ett måste. Placeras enligt bilden. Vissa tycker att jag bär pannbandet för lågt i nacken, men de har fel. Utan pannband droppar och rinner svetten ner i ögonen efter några minuters löpning vilket är obehagligt. Därför bär jag i princip alltid pannband under träning och tävling.

Craft och Sveaskog sponsrar.

Lokal anknytning.

Trots pannbandet krävs ibland en extrainsats när det gäller att torka bort svett från ansiktsregionerna. Vad passar då bättre än att placera ett handledsband på höger handled? Det ingår inget handledsband i vår officiella utrustning, men vad gör det när man kan använda ett band med lokal prägel? Tecknet lär betyda "oslagbar". Högerarmen hålls för övrigt i en skyddsposition snett uppåt, likt en sköld, vid passage av snår och tätskog. Detta leder till att högerarmen är mycket mer exponerad för revor och småsår än vänsterarmen.

Med högern före.

Handledsbandet används även för att täcka öglan på "fegsnöret" som förankrar stämpelbrickan vid handleden. Är stämpelbrickan av modell Sportident fästs den på pekfingret. En Emit-bricka, som på bilden, fästs på tummen. På så sätt kommer man runt problemet med att "vrida armen ur led" för att stämpla om enheten sitter åt fel håll, som så många SI-anhängare anför som en nackdel med Emit. Med ett lätt handgrepp kan man nämligen rotera brickan 180 grader från ursprungsläget inne i handflatan.

Emit-grepp för rättvänd stämplingsenhet...

...och felvänd.

Polars värsting, S625X.

Klockan är ett viktigt tränings- och tävlingsredskap. Förutom att ett modeattrebut att uttrycka sin personlighet med erbjuder min Polar S625X fina möjligheter att analysera sin träning. Orientering.se har redan utnämnt mig till "datafreak" och det är väl bara att erkänna att jag finner ett nöje i att gå igenom puls, höjdmeter och annat som man kan utläsa efter ett pass. Fotsensorn som följer med mäter till och med hastighet och sträcka! Den bär jag dock inte under tävling. Under ett lopp vill jag veta så lite som möjligt för att kunna koncentrera mig på min uppgift. Därför sätts en tejp över displayen för att dölja tiden. Pulsen kan man slänga ett öga på då och då. (Nu kommer regelfetischisterna att lyfta fram den där regeln om otillåtna hjälpmedel, men jag lär knappast vara ensam...)

Mums!

För att pulsen ska registreras krävs naturligtvis ett pulsband. Dess elektroder bör fuktas före användande, och då används lämpligtvis tungan. Fotografen äcklades något av detta, vilket förstärktes när jag berättade om rengöringsfrekvensen. Det gäller att det elastiska bandet är tillräckligt spänt, annars ligger det snart och skvalpar nere vid midjan vilket är oerhört irriterande. Jag använder den gamla modellen av Polars pulsband då jag anser att det har den bästa passformen. Pulsklocka har jag förresten använt sedan 1997. Maxpulsen ligger någonstans strax under 195, och vilopulsen på omkring 42.

Övrig utrustning presenteras under någon av de kommande dagarna. Håll utkik!

(Foto: Annika Billstam / Mats Troeng

Tillbaka