Passet genomfördes på Kameyama-kartan. Jag inledde med några kontroller på den något flackare norra delen och avslutade på den södra delen. Totalt 45 minuter. Lugn fart, men med löpning i alla backar. Tekniskt fungerade det bra, men det ska mycket till om så inte är fallet när man springer långsamt. Bonusfakta: kläderna vägde 1,3 kg efteråt.

I morgon blir det ett tävlingslikt pass på runt 30 minuter på Tashiro-Taori-kartan. Då får jag svar på hur kroppen reagerar i skarpt läge.

Eftermiddagen har ägnats åt massage, rörlighetsträning och stretching. Lite allmänt slappande finns det också tid med när man inte producerar material till hemsidan, som till exempel del två i utläggningen om utrustning. Varsågoda!

Nummerlappen fästs med fyra säkerhetsnålar, men inte hur som helst. Den placeras strax under reklamen på tröjan. Varje nål sticks genom nummerlapp och tröja två gånger. Därmed klarar nummerlappen även de svåraste grönområden, till glädje för alla lagkamrater som lyssnar till en rabblande röst från en tidig vårkavles radiokontroller. Nummerlappen bör skrynklas lätt före start så att en följsam och smidig känsla uppnås. Om ryggen också ska prydas med startnummer placeras denna nummerlapp en aning längre ner än bröstets nummerlapp.

Ordentligt fastsatt.

Nålen går genom nummerlappen två gånger.

Kompass och stämpelbricka har ofta en tendens att tappas bort. Det undviker jag genom att förvara dem i ett kompassfodral från Silva. Detta ligger i sin tur alltid i samma fack på väskan. Tryggt och säkert.

Förvarar kompass och bricka.

Kvalitetssäkrad inritning.

Jag har höga krav när det gäller inritning av banor. Inritning på fri hand med första bästa kulspetspenna går fetbort. Nej, kvalitet ska det vara. Det uppnås med cirkelmall och rödpenna där bläcket inte flyter ut. Vid inritning av bana (oavsett skala) använder jag cirklar med diametern 6 mm. Normalt skriver jag inte ut kontrollnummer. De täcker ju information i kartbilden. Varför använder nästan alla tävlingsarrangörer Arial 16-blaffor till siffror för kontrollnumreringen? Visserligen täcker de nästan aldrig löpvägen, men snyggt är det inte.

VJ Twister storlek 8 med vristskydd.

En ren säkerhetsåtgärd.

Skorna är givetvis ett mycket viktigt kapitel i utrustningsberättelsen. Jag sliter ut 3-4 par VJ Twister per år. Sedan i vintras använder jag storlek 8, efter att under många år haft ett halvnummer större. Frågan är om fötterna krympt eller VJ ändrat storlekarna. Specialgjutna inläggssulor är ett måste för mina extremt höga fotvalv. Jag låter tillverka två par per år. Förbrukade och något nedtrampade sulor hamnar sedan i skor jag använder till vardags. Kombinationen inläggssulor och smal läst innebär att den nedre delen av skornas insidor trampas ner i marken. Jag stryker därför på ett tunt lager Liquisole på den berörda ytan. Förutom en attraktiv touch av lacksko för denna åtgärd även med sig att skorna håller längre. Livslängden begränsas annars av tappade eller slitna (oskarpa) dubbar. "Ett bra grepp är A och O", som Jocke Ingelsson en gång sa om hälsingeterrängen.

Med ett tunt lager Liquisole på insidan håller skorna längre.

Förr i tiden låg mitt årliga snitt gällande allvarligare fotledsstukningar på sisådär 2-3. Jag minns Salinge -96 och Långa Natten med obehag. Rejäl stukning efter 1,5 km. Det gjorde ont, riktigt ont, att ta sig runt resterande 15 km. Sedan år 2002 ligger det årliga snittet på 0. Det var då jag började använda vristskydd. Märket är Active Ankle. Helt plötsligt kunde jag springa utför utan rädsla. Det var en aha-upplevelse i klass med kartpekaren. Det omisskännliga ljudet av gnisslande skumgummi undviks genom att tejpa de nedre delarna av isolationsmaterialet. Den där enligt mig onödiga smala strappen som ska roteras runt fotleden skär jag helt sonika bort. Ett tips är att gå ihop några stycken och beställa dem från USA till halva priset. Vänta er lång leveranstid.

Hurdan är den perfekta skoknuten? Den ska gå snabbt att knyta, inte gå upp under aktiviteten, och sedan vara lätt att få upp. Jag vill rikta ett tack till Rob Hart som lärde mig en knut som uppfyller dessa kriterier. Den liknar en vanlig skoknut, men den skillnaden att den andra öglan förs två gånger runt den första innan man drar åt. Suverän i all sin enkelhet. På tävlingar tejpar jag för säkerhets skull öglorna med en remsa Leukotape delad på mitten.

Leukotape håller strumporna uppe...

...varpå den norska glipan undviks.

Slutligen själva tävlingsdräkten. Tights har fått en renässans på senare år. Landslaget använder med Crafts kläder, medan vi i Linné springer i Trimtex. Design och funktionalitet hos de båda märkerna är i stort likartad. Den största skillnaden består i att jag inte använder långa strumpor på klubbnivå. För att uppfylla paragraf 7.3.1 även i landslaget och därmed göra signaturen PS nöjd tejpas strumporna med ett och ett halvt varv tejp. Allvarligt talat tycker jag det är nonchalant att bryta mot regeln om heltäckande klädsel. Tröjan är blixtlåsförsedd och detta blixtjås låter jag vara uppdraget även vid hög värme. Jag gillar inte fladdrande tyg.

Om någon efter denna in absurdum uttömmande beskrivning av orienteringsutrustningens detaljer har några frågetecken som behöver rätas ut, skicka ett mail.

(Foto: Annika Billstam / Mats Troeng

Tillbaka