Vädret var svalare än tidigare. När jag klev upp på startrampen började de första dropparna i ett stilla regn att falla. Jag inleder behärskat. Det blir 10 sekunders misstag på tredje skärmen, men jag fortsätter i hög koncentration. Banan bjuder inte på så många vägvalssvårigheter som jag väntat. Det är ganska enkla beslut att ta, mycket tack vare att jag har bra framförhållning och kan ta dem i god tid.

Det flyter på. Jag känner att drivet finns i backarna trots att jag får slita hårt. Kontrollbeskrivningshållaren går sönder när jag springer emot en buske, men jag låter mig inte påverkas och fortsätter med den i handen. Häller i mig två och en halv mugg vätska vid sista vägpassagen. Nu är det bara tre kontroller kvar. Ta i nu! Efter tredje sista väntar banans sista backe. 45 höjdmeter ska besegras, och sen sitter skärmen i en sänka strax bakom toppen och då är det värsta över. Jag skråar uppför mot sänkan som jag ska följa. Men jag är för trött i både ben och huvud för att skråa tillräckligt mycket uppför och hamnar i fel sänka. Det inser jag alltför sent. Sen är det bara att ta sig upp till kontrollen och på mycket trötta ben ta sig mot mål.

Misstaget kostar uppskattningsvis en minut och är det som skiljer mig från en plats bland de fem-sju främsta. Medeldistanskungen, perfektionisten, Gud, ja, kalla Thierry Gueorgiou vad ni vill, honom hade jag inte slagit även med det perfektaste av lopp (han slår mig med 14-0. 14-0!), och medalj hade nog varit svårt. Min rumskompis David Anderssons tid (imponerande att göra ett sånt lopp i sin VM-debut!) var i princip det bästa jag kunde gjort. I stort måste jag ändå vara nöjd med min insats. Jag hade bra orienteringsflyt och balanserade mina krafter på ett bra sätt. Det var ett av årets bästa lopp, och utan bommen troligen det absolut bästa. Framöver knyter jag ihop säcken också! Till exempel på stafetten.

Analys av loppet

Hela kartan finns här.

S-1. En nerförssträcka där det gäller att ligga rätt i höjd. Jag väljer att ligga relativt högt för att kunna förlänga via åsen och få en säker inledning. Det är lätt att gå i fällan och springa alltför fort här.

1-2. Transportsträcka utan vägval och med en lätt kontrollpunkt. Bara att stå på. Jag läser in kommande sträckor.

2-3. Detta område har ganska mycket undervegetation och liggande stockar, vilket försvårar löpningen. Jag följer den slingrande åsen och använder branterna som sista säkra. Tittar lite för mycket på var jag ska sätta fötterna och glider lite snett ut mot höger. Reder upp det snabbt men tappar uppskattningsvis 10 sekunder. Kanske skulle man sprungit lite mer rakt på i början av sträckan.

3-4. En enkel skråsträcka där skärmarna sitter på samma höjdnivå. Jag läser av branten halvvägs och kan springa snabbt ända in mot kontrollen.

4-5. En transportsträcka med stiglöpning. Inga problem.

5-6. Ytterligare en transportsträcka. Börjar läsa kartan direkt när jag kommer ner på vägen och ser inte bordet med vätska förrän jag vänder mig om 30 meter senare. Jag beslutar mig för att fortsätta utan vätska då värmen inte alls är farlig. De tydliga grönområdena strax innan kontrollen gör den lätt.

6-7. Här finns det två vägval. Antingen tar man höjd i början och skråar in till kontrollen, eller så inleder man med att skråa och korsar sen den breda sänkan in mot kontrollen. Jag väljer det sistnämnda därför att jag anser att det blir för mycket krull i kurvbilden på slutet på det första alternativet. Genomförandet är mycket bra.

7-8. En längre sträcka där det egentligen bara finns ett rimligt vägvalsalternativ, och det är att högerrunda åsen som kontrollen sitter på kanten av. I backen upp från sjuan blir jag för första gången på banan tvungen att gå. Prickar den smala midjan på det mellangröna perfekt strax innan jag når stigen. Tydliga detaljer in mot kontrollen gör att man kan hålla full fart hela vägen.

8-9. En kortare sträcka där det trasslar lite. Jag blir tveksam på grund av att banpåtrycket skymmer kurvbilden. Jag feltolkar därför densamma för ett ögonblick och tror att det är en enda lång sluttning jag ska uppför och att kontrollen sitter på en ås. Inser hur det ligger till ganska snart men tappar nog några sekunder på min tvekan. Fastnar lite i ett område med stockar och ser skärmen sent. Allt detta småstrul gör att jag tappar hela 28 sekunder på bästa sträcktid.

9-10. Äntligen en vägvalssträcka värd namnet. Kontrollen sitter högt och jag väljer därför att utnyttja åsen rakt på strecket. Mitt fokus ligger i att hitta rätt stråk i slutet av sträckan, och jag blir lite för nonchalant i inledningen. Går ner på det gula i stället för att ta mig ut till vägkröken, och det tappar jag dyrbara sekunder på. I sänkan upp mot toppen går kontrollbeskrivningshållaren sönder men jag stressas inte av det. Det är bara att springa med den i handen. Genomför resten av sträckan riktigt bra.

10-11. Vätska. Tar två och en halv mugg och försöker accelerera igen. Det är inga lätta steg på vägen. Jag börjar bli riktigt trött. Sträckan har karaktären av transport, men när jag lämnar stigen är jag lat och springer i det upptrampade spåret. Det blir en liten högerbåge in till kontrollen. Den kostar i sig själv några sekunder, men påverkar som vi snart ska se även fortsättningen.

11-12. Sista backen! Jag är trött och har gjort några små misstag den senaste tiden. Jag väljer att ta stigningen så flackt som möjligt. Planen är att skråa upp mot sänkan för att portionera ut stigningen så väl som möjligt. Här gör jag misstaget att inte slänga en blick på kompassen. Jag klättrar med tunga ben upp på kanten längs fel sänka. Ett nybörjarmisstag som inte ska behöva inträffa, men det gör det ändå på grund av jag är riktigt, riktigt trött. DEn troliga anledningen är att jag som sagt kommer in till elvan lite snett, och det riktningsfelet tar jag med mig ut från skärmen. Hursomhelst, felet är redan gjort och när jag inser det är jag borta vid stigen och det är bara att kriga upp för backen som jag trodde att jag nästan forcerat. Hinner tänka en mix av svordomar och "nähä, inte den här gången heller" på väg upp.

12-13. Bara att se till att vara snål med höjden. Det lyckas jag med.

13-M. Trots att man är avtrubbad på grund av den höga ansträngningen när man kommer ut på upploppet får man en känsla av hur publiken reagerar och därmed vilken placering man kommer att hamna på. Här får jag känslan av att det gått bra, men inte tillräckligt för en medalj. Jag krigar hela vägen in och faller ihop strax efter mållinjen. Fyra just nu. Kanske topp tio till slut. Är så otroligt irriterad på att jag inte kunde hålla ihop det hela vägen in.

Jag låg högt i puls under hela loppet: medelpulsen var 188, vilket bara är sju-åtta slag under mitt max. Det är ett tecken på att jag gjort vad jag kunnat rent löpmässigt, och det stämmer överens med känslan under loppet. Tyvärr är nog formen inte på den absoluta toppen, eftersom jag tappar en del på löpbetonade sträckor speciellt mot slutet av banan. Men läget är som det är. Jag är i stället nöjd med att ryggen känts bra de senaste dagarna, och att löpningen fungerat bättre än de första passen efter min förkylning.

Jag tar med mig de positiva intrycken från dagens lopp till söndagens stafett. Och ett litet revanschbegär. Två dagar med lättare träning kommer däremellan. Hur Niclas, Emil och jag fördelar sträckorna mellan oss bestäms efter morgondagens långdistans.

Tillbaka